Elisabeth, spelare
Elisabeth är 37 år och har alltid älskat att spela och speciellt att vinna. I 25-årsåldern ökade hon sitt spelande och drevs ständigt av längtan efter "det stora klippet". Minst ett par timmar per dag gick åt till spelplanering och snart infann sig storvinsten. Hon vann 10 000 kr på trav, vilket satte fart på karusellen - och eländet. Hon satsade alla pengar, vann och spelade igen. Att leva lyxliv blev en vana, hon tog taxi överallt och åt på restaurang. För att finansiera detta glamourösa liv började hon låna pengar av en "lånehaj". Det gick förstås snett och hon levde ständigt jagad och hotad till livet. Hon vågade bara tillbringa några få timmar per natt i sitt hem.

Bubblan sprack den dag Elisabeth stal en check på 50 000 kr av sin far i ett desperat försök att betala skulderna. Fadern polisanmälde henne och hon dömdes till ett års övervakning. Då förstod Elisabeth att hon måste söka hjälp för sitt spelande. En kurator på Bodens Lasarett hänvisade henne till psykolog Thomas Nilsson, Piteå, som har flera års erfarenhet av arbete med spelberoende. Med hjälp av samtalsterapi kunde hon successivt bli av med beroendet och är nu spelfri sedan två år tillbaka.

Men åren i beroendet har satt sina spår. Som spelare ljög hon ständigt för sina vänner och förutom att hon mist många av dem, så har de som finns kvar svårt att lita på henne. Dessutom hoppar hon fortfarande högt när telefonen ringer eftersom rädslan att vara jagad sitter djupt rotad. Hon har även haft problem att fylla sin tid med meningsfull sysselsättning. Första tiden löste hon problemet genom att studera och jobba dygnet runt. Pengarna använde hon för att göra sig skuldfri, något som hon lyckades med tack vare sin beslutsamhet. Nu har hon insett att det finns ett positivt liv efter spelandet och ser tjusningen i att kunna jobba och spara pengar till någon efterlängtad sak. Hon säger att det är viktigt att inte bli betraktad som en stackare eftersom hon själv valde att spela. Fördomar om spelare som ensamma personer i rökiga bingolokaler vill hon ta död på. Att spela på trav i den omfattning som hon gjorde kräver både kunskap, aktivitet och mod.

I dag läser Elisabeth sista året på Systemvetarutbildningen vid Luleå Tekniska Universitet och extraknäcker dessutom som programmerare. Hon besöker aldrig en spelbutik men ser trav på TV varje onsdag och lördag. "Det känns faktiskt bra att vara en Svensson", avslutar Elisabeth glatt, "fast jag kommer aldrig att börja byta till julgardiner".

Lena, anhörig
Dagen då min man avslöjade för mig att han var spelmissbrukare kommer jag aldrig att glömma! Tusen känslor och frågor strömmade upp i mig, men starkast var känslan av smärta, vrede och förtvivlan. Smärta; Det gör ont att få reda på att man blivit lurad och bedragen av någon man älskar. Vrede; Hur kunde det fortgå utan att jag sett det. Tecknen var ju ändå ganska tydliga- så här i efterhand, och hur kunde han göra så här mot mig!? Förtvivlan; 10 år av mitt och vårt liv var plötsligt bortkastade! Allt jag hade kämpat för var borta både känslomässigt med framförallt ekonomiskt- allt var totalt borta, och det enda som var kvar var skulder och eventuell polisanmälning. Kan jag lita på den här mannen igen ?Varför har jag inget märkt? Är jag dum i huvudet? Finns det mer jag inte vet? 

Att det varit något som gnagt och tryckt honom hade jag anat ett tag, kanske i åtta månader. Han hade inte varit sig själv utan plötsligt fått märkliga vredesutbrott och blivit oberäknelig och svår i sinnelaget. Mina tankar hade snuddat vid att han hade en annan kvinna. Det fanns något annat, men inte en kvinna. Han bedrog mig med spel! "Spelberoende" - Äsch! Inte kan man väl bli beroende av spel!? Nej, dålig karaktär skulle jag vilja säga - då. Nu, två år senare vet jag bättre! 

En tröst i det totala beckmörker som plötsligt omslöt mig vid avslöjandet var att han i alla fall hade haft modet att berätta det för mig, och viljan att ta itu med det. Dessutom hade han faktiskt tagit kontakt med en förening för spelberoende i vår stad innan han berättade allt för mig. Kanske finns det då något att klamra fast vid och knyta upp tillvaron och det fortsatta förhållandet på. 

Jag fick ett gott råd av en god vän, tillika hustru till en nykter alkoholist; Ställ upp men ställ krav!, och det är aldrig DITT fel!. De orden har hjälpt mig mycket, men den största orsaken till att vi lever tillsammans och idag har det bättre än någonsin är att min man själv har velat ta kampen mot sitt missbruk och orkat motivera sig att stå emot även när suget att ta sig återfall varit oerhörda. Många undrar: kan du lita på den där mannen idag? Svaret är både ja och nej. Jag litar på honom i det mesta men jag kommer aldrig att släppa kontrollen över ekonomin till honom igen.

Petra, anhörig
Glad i hågen kliver jag in på krogen där jag tror att han sitter för att ta en öl. Jag vill överraska. Ser på långt håll att han sitter vid en Jack Vegas maskin. I samma stund som jag hälsar får jag mitt livs chock. Han uppvisar ett för mig helt främmande ansikte, liksom sättet han bemöter mig på - verkar knappt kontaktbar. Jag backar ut då jag förstår att jag trampat in i en värld där jag ej är välkommen. Väl ute på gatan klarnar situationen- han är spelmissbrukare! Alla undvikande och vaga svar om borttappade pengar, dyra levnadsomkostnader samt en ständigt tom plånbok har i ett slag fått en förklaring, liksom en omotiverad oro och irritation. Då min man konfronterades med vad jag erfarit förnekade han sin spelproblematik. Jag var dum som inte unnande honom att hålla på med sitt "tidsfördriv". Så småningom, efter många gräl och återkommande löften att dra ner på spelandet, fick han ultimatum att antingen söka hjälp eller så flytta. 

Efter en del dividerande gick vi till familjerådgivningen. Redan efter andra besöket satte terapeuten tummen i ögat på min man och han uppmanades att uppsöka en kamratförening för spelberoende. Det har nu gått drygt ett år sedan vi började gå på deras öppna möten. Min man har kommit till insikt om sitt missbuk och jag har fått mycket stöd av andra anhöriga. Jag har lärt mig att det inte är mitt fel att han spelat. Idag talar vi öppet och ärligt om problemet, och jag ställer krav, men stöttar även när spelsuget sätter in. Vårt liv har genomgått en stor förändring, och vårt förhållande har mognat. 

Mottot för vår samvaro lyder: TALA SANNING.

Stina, anhörig
I sex år levde jag med en spelmissbrukare innan min gräns närmade sig slutet. Under denna tid gick vårt förhållande upp och ner och jag förstod inte vad det var som var fel. Nu efteråt kan jag inte fatta varför jag inte såg tecknen tidigare och varför jag inte gjorde något åt det. Vad än folk än säger, är det inte lätt, när du står där mitt i röran och man varken vet in eller ut. Det är lätt för folk att prata när man inte vet vad man pratar om. Det är skillnad när man varit i situationen själv. Det är alltid lätt att tala om för någon annan vad man borde göra. Om man älskar en människa står man jämte honom och försöker stötta och hjälpa trots missbruket. Ja, så tänkte jag förut, men inte nu längre. Man orkar helt enkelt inte psykiskt Jag ska försöka förklara hur jag har känt och mått av att leva med en spelmissbrukare. 

Han jobbade som croupier när jag träffade honom 1995. Vem kunde ana att han själv spelade Black Jack och roulette och inte bara fick andra att spela bort sina pengar. Vi blev ett par. Visst såg jag att han spelade på Keno och på stryktipset ibland, men det var inget jag tänkte speciellt på. Alla spelade ju på något. Vi var ju bara tillsammans och jag ingen koll på hans ekonomi. Varför skulle jag det? Vi bodde ju inte tillsammans. 1996 flyttade vi ihop. Jag blev gravid och lyckan var oändlig. Vi flyttade till större lägenhet med högre hyra. Nu tog spelandet verkligen fart. Han spelade för samma summor som när vi bodde i den mindre lägenheten med betydligt lägre hyra. Plötsligt hade han spelat upp pengarna. Han försökte spela tillbaka dem. Det blev bara värre. Det värsta var att jag såg det inte. Jag var helt blind. Först efteråt har jag förstått att allt gått till spel. Spelmissbrukare är väldigt duktiga på att ljuga och manipulera. Han har talets gåva dessutom. Jag klarade aldrig av att genomskåda lögnerna. Han lånade pengar av sin pappa. Han var inte ens i närheten av sanningen. Det var inga småsummor det rörde sig om. 

Han fortsatte spela och såg aldrig att han var på väg in i ett ännu större spelmissbruk. Jag såg det inte heller. Jag anklagar mig själv att jag inte såg det och kunnat sätta stopp. Det blev bara värre. 1996 föddes vår son. Vi bytte stad och köpte en bostadsrätt. Vi blev den lyckliga familjen med hund, baby, villa och kombi. Spelandet var inte lika stort som tidigare. Kanske hade min sambo fått annat att tänka på. 1997 gifte vi oss. Vi köpte ett mer centralt beläget hus och räkningarna betaldes utan problem. Snart tog spelandet fart igen. Jag satte stopp. Högst hundra kronor i veckan, kunde han få spela för. Han lovade och svor att inte spela för mer. Jag såg spelkvitton som visade att det stämde. Snart fattades pengar och jag ställde honom mot väggen. Och blev än en gång manipulerad. Nu efteråt känner jag mig så blåögd och dum. 

1998 kom vår underbar dotter. Han var så stolt att få ge sin mamma en flicka i familjen som hon så längtat efter. Han var pappaledig och jag började som tidningsbud och när vår dotter var ett år började jag arbeta som personlig assistent och han började på en mack. Efter en tid såg jag mönstren sedan tidigare och ifrågsatte hans spelande, men han blånekade. Ju mer vi bråkade desto mer spelade han. Och desto mer jobbade jag för att få ekonomin att gå ihop och för att slippa vara hemma med allt bråk. 

År 2000 sålde vi huset och flyttade till lägenhet, eftersom vi inte hade tillräcklig ekonomi. Det gick inte att hålla ordning i trädgården eftersom all ledig tid gick åt till jobb. Och han var på golfbanan. Bråken minskade men problemet kvarstod. 

2001 bytte vi kommun. Jag jobbade igen som personlig assistent och han klarade sitt busskort med glans. Allt var bra igen, men inte länge. Spelandet tog åter över och jag orkade inte längre och flyttade ifrån honom, eftersom vår son inte orkade med våra bråk. Jag berättade för honom att orsaken var hans spelande. Han lovade återigen dyrt och heligt att ändra sig. Jag trodde honom. Snart kom nästa smäll. Hyran var inte betald. Han hade "lånat" pengar på jobbet och trodde att han skulle kunna spela tillbaka sina skulder. Nu orkade jag inte mer. Han fick flytta och jag ville skiljas. Det enda som höll mig uppe var barnen och mitt arbete och ibland inte ens det. Jag mådde nu så psykiskt dåligt att jag till och med trodde att barnen skulle klara sig bättre utan sin mamma. Hans familj pratade inte med mig längre. Jag förstod inte varför. De visste ju vad som hänt, eftersom de var tvungna att betala hyran. Han hade alltså inte berättat hela sanningen. Till slut skrev jag ett brev till hans föräldrar och när de läst igenom detta började vi prata igen. Han kom till insikt och erkände slutligen att han var spelmissbrukare. Han har precis börjat få hjälp och vi vet ännu inte hur det ska sluta. Man får ta en dag i taget. 

Det som tagit mig allra hårdast utöver tilliten är de psykiska konsekvenserna. Jag har blivit psykiskt misshandlad, men jag vet också att det är missbrukaren och inte den vanlige mannen som gjort detta. Jag vet nu varför jag behandlats som luft. Så som han fick mig att känna hoppas jag inte ens att min värsta ovän ska behöva känna. Han respekterade mig inte. Han snäste av mig och lät mig aldrig berätta något. Han klankade ner på det jag gjorde och sa. Han berömde mig aldrig. Han skulle hela tiden vara den bättre av oss. När jag kom hem från jobbet en kväll efter att ha jobbat nio timmar kunde han sitta framför tv:n och knappt säga hej. Jag fick nästa alltid gå och lägga barnen det första jag gjorde när jag kom för att få lite lugn och ro. Därefter var det dag att börja plocka i ordning. Det var inte så kul klocka tio på kvällen. När jag var ledig och städade hela dagen fick jag aldrig någon som helst uppskattning. Det kunde hända att jag fick hjälp om det inte var lördag och tipsextra eller någon annan sport på tv. Han var oftast på dåligt humör och snäste åt mig och barnen. På senare tid märktes hur mina vänner påpekade detta. Jag försvarade honom med att han haft en dålig dag på jobbet eller att alla kan vi ha våra dåliga dagar. Till och med hans föräldrar såg det, men sa inget förrän nu efteråt. 

Antar att det han gjorde var för att han mådde så dåligt och han inte ville visa att han var den som mådde sämst. Han försökte att stänga det inom sig. Till slut visste jag inte vad jag skulle tro. Lögnerna påverkade mig psykiskt. Under en period litade jag inte på någon människa. Det har blivit bättre, men inte bra. Jag vet inte vad jag gjort för fel mer än försvarat honom inför andra i hans missbruk. Om jag istället talat sanning hade de kanske hjälp och stöttat mig. 

Jag vet att han skäms över sitt handlande idag. Och jag vet att han gjort allt på grund av sitt missbruk och att han när han förlorat pengar och mått dåligt har detta gått ut över mig. Men jag har aldrig förstått varför. Även här tar vi en dag i taget, annars orkar vi inte. 

Han blev mer och mer asocial ju mer han spelade. Jag har alltid varit oerhört social och tycker om att ha människor omkring mig ofta. Problemet var att han tyckte inte om vissa av mina vänner gå grund av att dom inte delade hans stora idrottsintresse. Då var dom inte värda någonting. Han gav dom aldrig någon chans. Men jag slutade aldrig umgås med dom. Dom var mina vänner. Han suckade varje gång dom ringde på dörren. 

Jag har alltid gillat sport, men det fanns en tid i mitt liv då jag hatade den, för den var viktigare för honom än vad jag var. Det var viktigare att sitta uppe än en hel natt och spela bort sina pengar på en NHL-match än visa sin kärlek för mig. Sista bröllopsdagen fick jag inga blommor. Inte ens ett kort. Jag kände mig inte älskad. 

Idag är vi särbos och tar en dag i taget. Min särbo är medveten om sitt problem och vet att jag inte kommer att acceptera något som helst spelande. Han har kommit en bit på vägen, men är också medveten om att det är en lång väg att vandra.